Skådebanan 1910 – 2020

1910 grundades Skådebanan som ett teaterföretag med folkbildningssyfte.

Grunduppgiften var att nå människor som inte så lätt kom i kontakt med teater. Idag har målet blivit större och omfattar nu förutom teater och musik, dans, konst, film, litteratur  och annan kulturell verksamhet.

8 regionala skådebanor arbetar idag över hela landet för att vidga intresset och göra kulturen tillgänglig för så många som möjligt. Många olika folkrörelser är medlemmar i de regionala skådebanorna. Det är studieförbund, politiska, fackliga organisationer och andra föreningar. För att kunna nå ut med ett intressant och engagerande kulturbudskap bedrivs ett nära samarbete med kulturarbetare och institutioner. Målet är folkbildning. 

Här i Skåne har vi en levande verksamhet som omfattar biljettförmedling, kulturträffar, projekt och samarben med våra medlemsorganisationer. 

Skådebanan grundas
” För dryftande af frågan om ett teaterföretag i folkbildningssyfte inbjudes till möte i Victoriasalen den 1 april 1910 “.
Så löd den inbjudan till allmänheten som blev upptakten till Andelsföreningen Skådebanan. Mötet var resultatet av ett långt förberedelsearbete av journalisten Walter Stenström. Han var en student som just återvänt från en studieresa till teatrarna i Tyskland, dit han begett sig för att följa de tyska regissörernas arbete. Hemkommen gav han emellertid upp regissörsplanerna och satsade istället på att i Sverige skapa en motsvarighet till Freie Volksbuhne i Berlin och Wien.

Hjalmar Brantings hustru Anna, teaterkritiker under signaturen Renée, drev under åren 1907-10 en tidskrift med namnet Skådebanan, som innehöll allmän teaterinformation (Skådebana är ett äldre ord för teater).

Vid ett privat möte i februari 1910 tillsattes en kommitté för att undersöka förutsättningarna och det var denna som så småningom inbjöd till ett allmänt möte. Kommitténs medlemmar var riksdagsmännen Edvard Wavrinsky och Knut Kjellberg, redaktörerna Gerhard Magnusson, G. von Koch och John Coldén, skådespelarna Ernst Noré och Ivan Hedquist samt som sekreterare Walter Stenström. Mötet besöktes av en skiftande skara, som bestod av såväl prins Eugen och Carl Carlsson Bonde och andra medlemmar ur societeten som representanter för arbetare- och nykterhetsorganisationerna, däribland Hjalmar Branting. Man beslöt bilda “Andelsföreningen Folkbildningsteater” samt utsåg en interimsstyrelse, som senare ändrade namnet till Skådebanan.

Skådebanans egentliga start

Den egentliga starten för Skådebanan skedde vid ett konstituerande möte den 9 maj, då man valde en styrelse med den liberala riksdagsmannen och nykterhetskämpen Edvard Wavrinsky som ordförande och Walter Stenström som sekreterare. Målparagrafen i stadgarna berättade att föreningens syfte var att ” inom vårt land bereda föreningens medlemmar rikliga tillfällen att med ringa kostnad komma i åtnjutande av teaterkonst”. Vidare beslutades att av styrelsens ledamöter skulle fem vara bosatta i Stockholm och två i landsorten samt representera nykterhetsföreningar (minst 1), arbetarorganisationer (minst 1), folkbildningssträvandena (minst 1) samt teaterverksamheten (minst 2). Man gick genast ut med ett erbjudande “om andelsteckning till olika organisationer, med förfrågningar till teaterdirektionerna” om dessa vore villiga att ställa sig till förfogande” samt planlade agitationsresor av sekreteraren. I teatertidningen Ridå gjordes en enkät om intresset för en ‘Folkskådebanan” och man fick många positiva svar.

Arbetet i starten blev segt och svårt. Man mötte motstånd på många håll, inte minst från teatrarna. Först den 6 mars 1911 kunde Skådebanan erbjuda sina medlemmar den första teaterföreställningen, som blev Strindbergs Mäster Olof på Dramaten. Biljetterna kunde erbjudas till lägre priser genom att Skådebanan abonnerat hela teatern och fått Strindberg att efterskänka författarhonoraret.

1911-1920 var expansiva år för Skådebanan. Den vinterturné som hösten 1911 leddes av regissör Arvid Englind fick en mycket ambitiös repertoar. Man spelade på en rad platser där man aldrig tidigare hade sett teater, genom att engagera teaterkommittéer och lokalavdelningar. Somrarna 1912 och 1913 sände Skådebanan ut sina egna sällskap i folkparkerna, den första sommaren med några lustspel av samma typ som folkparksrepertoaren i övrigt.
Det fanns delade meningar om behovet av samarbete med Folkparkerna. Skådebanans sällskap fortsatte att under några år, t o m 1918, turnera i folkparkerna, men på samma villkor som andra inhyrda sällskap. Ett månadshäfte startades 1915 och tillsändes alla Skådebanans medlemmar. Där presenterades kommande föreställningar, turnéer och andra arrangemang. Man gav utrymme för debatt kring Skådebanan och förmedlade praktisk information. Månadshäftet innehöll också en hel del allmänna teaterartiklar om samtida teater i olika länder samt korta historiska överblickar, ofta i anslutning till någon aktuell pjäs.

 

Det första statsanslaget och 20-årsjubileum

1927 fick organisationen sitt första statsanslag, med 75 000 kr att användas till landsortsverksamheten. Denna fick ett uppsving med 2-3 turnéer året om, till stöd för vilka det bildades ett 50-tal nya lokala teaterkommittéer. På somrarna fortsatte friluftsturnéerna och folkparksturnéerna.
Den utåtriktade verksamheten förstärktes genom en utvidgning av medlemstidningen och genom Skådebanans årsbok, som kom att ges ut i sex årgångar. Årsboken innehöll allmänna teaterartiklar av samtidens intressanta skribenter och artister, översikter av aktuell teater i Sverige samt information om Skådebanan.

I maj 1930 kunde Skådebanan fira sitt 20-årsjubileum med en festföreställning på Dramaten. Därmed var höjdpunkten i Skådebanans utveckling nådd. Åren efter 1930 var det nedgång i konjunkturerna, arbetslöshet och därmed följande svåra problem för alla teaterföretag och folkbildningsorganisationer. Teaterutbudet i landsorten sjönk långsamt under hela 1920-talet, men efter 1930 blev det katastrofalt. Skådebanan försökte dock upprätthålla verksamheten, om än i begränsad omfattning och i pressen konstaterades “att Iandsortsteatern i närvarande stund vore praktiskt taget död, därest icke Skådebanan upprätthöll sin turnéverksamhet, i synnerhet vintertid”.

De ekonomiska problemen innebar också att Skådebanan gjorde sig av med friluftsscenerna i Stockholm. Hösten 1929 såldes teatern i Tantolunden till en privatperson och 1932 såldes teatern i Vanadislunden till teaterdirektör Björn Hodell. Denne inköpte året därpå även teatern på Skansen, där verksamheten kom att fortsätta i ungefär samma banor.

Under 1932 förmedlade Skådebanan en del gratisbiljetter till arbetslösa – d v s teatrarnas osålda biljetter skänktes bort enligt ett förslag väckt av Stockholms-Tidningen.

Emellertid hade man på högre ort tagit konsekvenserna av teaterns utsatta läge i landet och smidde långtgående planer. Tidningen Skådebanan kunde i sitt andra nummer 1933 presentera “ett teaterprojekt av stora mått” och avsåg då den riksteaterorganisation som skisserades i den teaterutredning, som 1933 tillsatts av den nya socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur Engberg (f d ordförande i Skådebanan).

– Riksteatern bildades 1934
– Skådebanan blir lokalavdelning i Stockholm

De magra åren 1934-62

Under de decennier som nu följde hade Skådebanan en likartad verksamhet ända fram till början av 1960-talet. Antalet medlemmar i Stockholm växte dock till sig och lade grunden till en stabil abonnemangsorganisation. Man gjorde också särskilda försök att nå skolungdomar och bedrev under några år i början av 40-talet ett samarbete med Sofia folkskola.


Nya vindar 1962-69 för Skådebanan

1960-talet kom att innebära ett stort språng framåt för Skådebanan. Verksamheten fick en mycket större bredd och en tidsenligare prägel samt en fastare anknytning till arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

Från 1962/63 till 1967/68 ökade antalet medlemmar i Skådebanan i Stockholm från ca 5 900 till 29 000, antalet ombud från 242 till 1400 och antalet teaterbesök förmedlade av Skådebanan från 38 000 till 270 000. Man lyckades också åter skaffa bidrag till verksamheten från myndigheterna – 1968 var de uppe 1 300 000 kr från Stockholms stad och 150 000 kr från staten.

Från spelåret 1965/66 övertog Skådebanan den tidigare konkurrerande biljettförmedlingen AB Teatertjänst. Denna hade verkat i Stockholm sedan 1960 och enbart sysslat med att sälja abonnemangsbiljetter till reducerat pris. Detta spelår infördes också Stockholms stads teaterbiljetter, som var ett sätt för kommunen att stödja privatteatrarna genom inköp av biljetter som förmedlades till handikappade, långtidssjuka, skolungdom, pensionärer och värnpliktiga. Kommunen uppdrog denna biljettförmedling åt Skådebanan, som för detta fick ett särskilt bidrag. Genom detta fick man också till slut tillgång till föreställningar på Oscarsteatern och Scalateatern.

Den 1 augusti 1965 startades, i Malmö Skånska Skadebanan, efter förhandlingar med FCO, TCO, ABF, TBV och Malmö Stadsteater. Redan 1911 hade det bildats en lokalavdelning av Skådebanan i Malmö, men denna upphörde i stort sett att fungera, när stadsteatern stod klar 1944 och själv åtog sig att sköta kontakterna med abonnemangspublik och folkrörelser. Man förberedde också bildandet av regionala skådebanor på flera andra håll i landet.

 

Skådebanan i Stockholm går i konkurs

 

Skådebanan ombildades 1969 till en stiftelse med fastare anknytning till arbetsmarknadens parter. De nio stiftande organisationerna, samtliga med plats i styrelsen, var: Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Teaterförbundet, Svenska Musikerförbundet, Arbetarnas Bildningsförbund, Tjänstemännens Bildningsverksamhet och Kooperativa Förbundet.

Verksamheten kunde fortsätta med hjälp av statliga och kommunala anslag inom en reducerad ekonomisk ram och med reducerad personalstyrka. I de nya stadgarna hette det: “Stiftelsen Skådebanan skall ha till ändamål att sprida upplysning om samt vidga och fördjupa intresset för scenkonst och musik samt där så befinnes lämpligt annan konstnärlig eller kulturell verksamhet.”

 

Utveckling under 70-talet

Under 1970-talet utvecklades dock Skådebanans verksamhet ytterligare och utbudet av evenemang breddades, mycket p g a de allt fler småscenerna i Stockholm. Från 1969 blev AB Teatertjänst ett från stiftelsen fristående företag med biljettförmedling som enda uppgift. Man hade dock gemensamma lokaler och gemensam administration, trots att det var frågan om två företag med olika målsättning.

Under 70-talet kunde Skådebanan redovisa en stark tillväxt och en rad nya verksamhetsområden. Man fick ett utvidgat kontaktnät genom företrädarna för organisationens stiftare som företrädde arbetsmarknadens parter och olika folkrörelser. Med dessa ordnades konferenser och informationsträffar, liksom med pensionärsorganisationer, ungdomsgrupper och studieförbund.

Den uppsökande verksamheten utvidgades till flera arbetsplatser och vårdinstitutioner, t ex genom fadderskapsrörelsen, som innebar att olika artister från t ex Dramaten svarade för regelbundna besök på olika arbetsplatser.

Basen för Skådebanans kontaktverksamhet var alltjämt ombuden, som skulle sprida information till sina kamrater på arbetsplatsen. För dessa anordnades kontakt- och informationsträffar, men man beklagade ofta att bristen på resurser gjort att denna verksamhet ej kunnat byggas ut i förhållande till behoven. Överhuvudtaget innebar det ökande antalet medlemmar och den växande verksamheten en hel del problem. Statsanslagen ökade, men inte i tillräcklig takt.

 

Omorganisation – regionala skådebanor

Sedan slutet av 60-talet hade det växt upp en rad regionala Skådebanor i landet: i Uppsala, Norrköping, Linköping, Malmö, Göteborg och Norrbotten. Dessa utvecklades från kommunala organisationer, mer eller mindre knutna till stadsteatrarna, till regionala organ. De blev alla självständiga organisationer, med egna stadgar, styrelser och med varierande medlemsstruktur. I stort sett hade de dock samma syfte och samma intressenter, huvudsakligen arbetsmarknadens parter och studieförbunden. Alla stödjer det teaterfrämjande ändamålet, medan Skådebanorna i Stockholm och Norrbotten särskilt betonar att man även skall bedriva en verksamhet inriktad på kulturellt eftersatta grupper.

1973 bildades Riksskådebanan, som skulle överta de övergripande och samordnande funktioner som tidigare skötts av Skådebanan i Stockholms län. Riksskådebanan hade samma stiftare som i Stockholm och en egen styrelse, men samma personal och lokaler som Stockholmsavdelningen. Dess uppgifter kom mest att bestå i ekonomisk samordning och arrangerande av träffar mellan regionerna. (1983/84 upphörde samverkan och Riksskådebanan anställde egen personal).

1980- talet


80-talets början präglades av stagnation i den ekonomiska tillväxten. Ändå gjordes många målmedvetna försök att nå ut till nya grupper, även om resultaten inte alltid var omedelbart avläsbara.

Skådebanorna bibehöll den tidigare verksamheten, dominerad av biljettförmedlingen, men också innefattande kulturförmedlande och uppsökande verksamhet. I Stockholm redovisar man t ex ombudsträffar, programverksamhet inom landstingsområdet, målarbete i förskolor, i skolor, för pensionärer och i bostadsområden. Man hade en särskild ombudsverksamhet på byggarbetsplatser och vid samhällsföretags arbetsplatser m fl. Skådebanan samarbetade också med kurs- och konferensgårdar kring kulturprogram, och deltog med information i kurser för t ex fackförbund och kommuner. Man ordnade också ett stort antal resor, dels bussresor till teatrarna i landet, dels utlandsresor med kulturprogram.

Under 1980-talets första år kan man konstatera en kraftig ökning av antalet medlemmar i Skådebanan. Biljettförsäljningen var formellt inordnad i AB Teatertjänst, men innebar ändå en ekonomisk belastning för Skådebanan. Enligt ledningen översteg kostnaderna för biljetthanteringen den provision som Skådebanan fick av teatrarna. Den del av verksamheten som skulle finansiera den mer ideologiskt inriktade folkbildningsverksamheten bidrog alltså i stället till att urholka möjligheterna för denna!

Verksamhetsåret 1983-84 måste Skådebanan i Stockholms län lämna ett tillskott på 1 miljon kronor till AB Teatertjänst, i vilket man ägde samtliga aktier. Hösten 1985 stod Skådebanan inför allvarliga ekonomiska problem och stiftelsen ombildades.

1990-talet var inte bara teater för Skådebanan


Under 90- talet skedde stora förändringar inom Skådebanerörelsen. Skådebanan i Stockholms gick i konkurs, men nybildades under namnet “Nya Skådebanan Stockholm”. I och med nerläggningen frilades en del bidragspengar som tidigare gått till Stockholm. Nya Skådebanor i landet kunde startas upp. Bland annat Skådebanan i Västmanland .

Organisationen vidgade sin inriktning mot alla former av kultur såsom konst och litteratur. Samtidigt började en diskussion föras om Skådebanan skulle förbli en biljettförmedlande organisation. Ett sista försök till en gemensam biljettförmedling för hela skådebanerörelsen provades under två år med hjälp av statliga lokaliseringspengar. Försöket lades ner, konkurrensen från Biljett Direkt och ATG systemet var för stort och teatrarna ovilliga att ansluta sig.
Efter detta försök har inriktningen varit att gå ifrån biljettförmedling. Några Skådebanor har ändå valt att fortsätta med biljetter. Men trenden är att teatrarna själva säljer sina biljetter genom Internet eller Biljett Direkt.

Istället skall skådebanorna inrikta sig mot att nå kulturovana grupper, väcka deras intresse till ett kulturellt engagemang, genom projekt och uppsökande verksamhet etc.

 

Bli medlem i Skådebanan Södra regionen!

Besök skådebanornas hemsidor

 

Under året kommer vi att fira vårt jubileum på olika sätt. Läs mer om det nedan. 

Guidad tur: Dolda kvinnor på Paulikyrkogårdarna

Scroll Up